Ännu bättre värden

Söndag - vi åkte till sjukhuset för att Havanna skulle lämna nya prover. Hon sa inte ett knyst när dom stack henne, hon är en helt otrolig unge. När provsvaren kom tillbaks så hade trombocyterna stigit ytterligare, de låg på 57. Havanna hade även gått upp 100 g i vikt, det är första gången sedan hon fött som hon inte gått ned i vikt när hon blivit vägd. Men det känns också i brösten varför det börjar gå åt rätt håll. Nu känner man sig som en juverstinn ko. Efter vi var klara på sjukhuset blev det en shoppingtur till Birsta. Det blev inköp av ammningskudde, badtermometer och lite annat på Barnens hus. På Ikea köpte vi det enklaste skötbordet för att ha på övervåningen, då slipper man springa ner med henne på nätterna.

På kvällen fick Havanna prova på att bada för första gången. Vi hade räknat ut att vi skulle ta badet ganska sent på kvällen. För om det skulle bli mycket protester under badet tänkte vi att hon kanske skulle sova en längre stund på natten, innan det var dags för det första amningspasset. Men det blev inga protester alls, Havanna gillade verkligen att bada. Hon myste verkligen i badbaljan.

Hemma på permission

Nu har Havanna äntligen fått komma hem och se hur vi har det. Mormor och Pia var här när vi anlände, hon hade varit en ängel och städat både inne, i växthuset och rensat ogräs åt oss. Så vi fick komma hem till ett rent och härligt hem. Havanna har redan hunnit pinka in sitt revir, det har blivit lite pink i soffan eftersom jag tydligen inte fått riktig rutin på att sätta på blöjan ännu. Det blev ett läckage och en lite fläck i soffan. Men det gör ingenting för vi älskar hela henne, med pink och allt. Det är helt otroligt vilka känslor man kan få för en person så fort. Hjärtat svämmar över när man tittar på henne och man önskar att man kunde skydda henne från allt hemskt. Nu ska vi passa på att gosa och mysa med henne och ta tillvara på den här tiden när vi alla tre kan vara hemma och ha så mysigt tillsammans.

Trombocytopeni

Tänkte förklara lite bättre var Havanna är utsatt för. Den sjukdom som jag hade 98/99 är en autoimuneffekt, d v s imunförsvaret börjar bryta ned kroppens egna ”goda” blodkroppar. Det bildas antikroppar i min kropp som säger åt mjälten att förstöra alla blodplättar, man försökte behandla bort detta på mej men lyckades ej. Istället opererade man bort min mjälte, för då kunde den inte längre bryta ned mina trombocyter. Men jag har fortfarande kvar antikropparna i mej, den form av trombocytopeni som jag har är kronisk, vilket jag inte vetat förrän nu. Jag trodde att jag var ”frisk”, men jag har kvar tillståndet men mina symptom är borta. Eftersom jag fortfarande producerar antikropparna har jag via moderkakan överfört dem till Havanna. Det som är positivt med det hela är att hon inte är sjuk, dvs hon producerar inte dessa antikroppar själv utan har antikroppar som jag har gjort i min kropp. Antikropparna har en halveringstid på ca 6 veckor. Så om sex veckor har hälften av antikropparna dött i Havanna och om sex veckor till så är bara 25% kvar osv. Trombocytopeni är en sjukdom som man inte mår dåligt av, man har inte ont eller så. Man lever dock med en risk, eftersom man har svårt att hantera blödningar. Läkarna beslutade att försöka behandla Havanna istället för att bara vänta på att antikropparna ska dö av sig själv. Normalvärde på tombocyter är 150-300, Havanna hade 14 när hon fick ta sitt första test. Hon har fått två doser av behandlingen och nu har hennes värden ökat till 37 igår (fredag) och 46 idag (lördag). Läkaren tog därför beslutet att vi skulle få permission och åka hem idag, imorgon ska vi åka tillbaks till sjukhuset och lämna nya prover. Om allt fortsätter åt rätt håll så kommer vi nog få åka och lämna prover med längre intervaller och bli utskrivna under nästa vecka. Det kommer dock att bli uppföljande prover för att kontrollera att allt fortfarande ser bra ut.

Äntligen ett namn!

På prematuravdelningen fick Lillan ligga i akutrum med ett dropp kopplat till hennes lilla fot. Jonny som varit vaken det mesta av natten mot onsdag fick några timmars sömn och jag satt med Lillan i akutrummet hela natten och morgonen. När jag satt där och tittade på min lilla ängel som så tappert kämpade på, satt jag och funderade på vad hon skulle heta. Mitt favoritnamn har hela tiden varit Havanna men eftersom Jonny inte har tyckt att vi ska ge henne det namnet så kändes Hanna som det namn som stod näst på tur på min lista. När Jonny kom till oss på akutrummet så pratade vi om det och bestämde oss för att hon skulle få heta Hanna. Men lite senare när mormor kom och lämnade kläder/mat och grejer vi behövde för att stanna på sjukhuset, vädjade hon till Jonny om att Lillan väll kunde få heta Havanna. Jag tror det blev ”nådastöten”, för lite senare på kvällen så säger Jonny att vi kan låta henne heta Havanna istället för Hanna. Så nu är det bestämt, vår lilla älskade Eino heter nu Havanna.

BB

På onsdag morgon blev vi flyttade på BB så att barnmorskorna skulle kunna hålla lite uppsikt över mej och för att Lillan skulle få bli undersökt av barnläkaren. Jag kom fort upp på benen, dock lite skakig och matt. Man lovade att vi skulle få åka hem bara mina blodvärden såg bra ut, och det gjorde de. Det som däremot inte såg bra ut var att Lillan nästan inte hade några trombocyter (blodplättar). När barnläkaren gjorde undersökning av Lillan så reagerade han på att jag haft en blodsjukdom som heter Trombocytopeni (ITP) och han sa att jag kan ha överfört mina antikroppar till henne och att vi måste ta ett trombocytprov på henne. Provet visade som sagt att hon nästan inte hade några blodplättar och att hon måste stanna på sjukhuset för observation. De tänkte först behålla oss på BB vilket betydde att Jonny inte skulle få stanna kvar. Efter många timmar och många nålstick på vår lilla älskling så beslutade man att hon skulle få behandling mot dessa antikroppar och då skulle vi flyttas till spädbarns/prematuravdelningen, vilket även betydde att vi alla fick vara tillsammans. Klockan tre på natten mot onsdag kom vi dit och de kopplade på behandlingen.

Dramatik

Tre timmar efter förlossningen gjorde barnmorskan Catrin en rutinundersökning på mej för att kontrollera att jag slutat blöda från livmodern, vilket jag inte hade gjort. Då utbröt en kalabalik som jag var helt oförberedd på. Jag rullades in på ett förlossningsrum och som mest var det sju personer som stod och stack, tryckte, drog, masserade och undersökte mej på alla olika ställen på kroppen. Det gjorde otroligt ont och var så obehagligt att jag blev rädd och panikslagen. Detta var en mycket värre upplevelse än att krysta ut ett barn. Denna gång fick jag ju inte en underbar liten knubbsäl på magen som belöning, utan bara ont och sönderstuckna händer och armar. Blödningen stannade tillslut upp och jag fick påfyllning med blod och plasma. Natten fick vi alla tre spendera tillsammans på förlossningen.

Förlossning

Natten mot tisdag (080812) kl 00.01 gick vattnet, Jonny och jag hade just lagt oss för att sova. Vi ringde in till förlossningen för att förbereda dem på att vi nog skulle komma in under natten/morgonen och föda barn. Dom ville att vi skulle komma in för en undersökning men förberedde oss på att vi troligtvis skulle få åka hem igen efter undersökningen - och precis så blev det. Jag hade ca 3-4 minuter mellan värkarna och så fortsatte det hela natten och morgonen. Vid tiotiden ringde vi in igen och hörde så vi kunde komma in. Så efter det åkte vi in och var inställda på att vårt lilla underverk skulle komma ut inom en snar framtid.

Vi anlände till förlossningen kl 10 och då var jag öppen 6 cm. Värkarna var regelbundna och jag skulle få prova att få lite lustgas som smärtlindring. Men jag fick inte till det nå speciellt bra med lustgasen utan upplevde det mest som obehagligt att inte kunna andas ordentligt när man hade masken över näsa och mun. Så fram till femtiden på eftermiddagen så pågick värkarna regelbundet men började tillslut att avta, antagligen pågrund utav att jag då var så otroligt trött. Barnmorskan hade erbjudit att sätta värkstimulerande dropp redan vid tretiden, men eftersom jag var lite skraj för själva slutklämmen så ville jag då avvakta lite. Men vid femtiden så blev det bestämt att nu är det dags att sätta igång hela. När droppet var på plats så dröjde det inte länge tills det började hända grejer. Krystningen satte igång på allvar 17:50 och kl 18:33 kom Havanna ut, det var så härligt när hon landade på magen – stor, varm och go! 4080 g och 51 cm lång. Vilken otrolig känsla!

Under hela förlossningen hade jag jättebra stöd av barnmorskan Birgitta och undersköterskan Helena, men bäst av allt var Jonny. Jag är så tacksam för att jag hade människor omkring mej som gjorde att jag fick känna mej trygg och lugn i en situation som var lite svår att förbereda sig på.